Ja, jag vet att tusentals killar, på tusentals platser, har tråkat ut tusentals av sina flickvänner, med att likna Cameron Winter vid Bob Dylan … och detta är inget undantag.
Jag fick först upp ögonen för Cameron Winter, den New York City födda låtskrivaren och frontmannen, för snart två år sedan. Hans entré i mitt liv kom krypande. Först genom en recension av hans soloalbum Heavy Metal i en oviktig amerikansk musiktidskrift som jag glömt namnet på där han hyllades till skyarna. Några veckor sedan scrollade jag TikTok och snubblade över musikvideon till låten Love Takes Miles, och jag fastnade direkt. Videon var mycket enkel. Winter stod som centralmotiv och sjöng in i en walkman i Washington Square Park. Det var något tidlöst över det hela. Låten hade kunnat skrivas på 70-talet, men omgivningen, klädseln och soundet (hemskt ord reds anm.) skvallrade om en senare årgång. Jag lyssnade igenom albumet och tyckte det lät bra. Varken mer. Varken mindre.
Jag glömde nästan Cameron Winter fram tills att bandet Geese, där Winter sjunger och är frontman, släppte skiva i höstas. Mitt flöde var nu helt besudlat av denna oduschade killen där han … återigen … hyllades till skyarna. Jag tänkte att de överdrev. Killen jag hade hört våren 2024 kunde inte ha golvat en hel kritikerkår, och fått varenda snubbe i Bushwick (Brooklyn) att säga att de kände Cameron innan han var känd - det verkliga tecknet på framgång. I intervjuer framstår han som blyg. Hans svar glider ifrån intervjuaren som kvicksilver, och det känns inte som om han ger ett riktigt svar på någon fråga alls. Jag bestämde mig återigen att lyssna igenom någonting som denne Winter skrivit, och tyckte att det var… bra. Varken mer. Varken mindre. Cobra är en svängig låt. Au Pays du Cocaine (vars titel är fascinerande, men som jag inte har tid att gå in på här) också för den delen. Det var en bra skiva, inget snack om saken, men att den skulle rendera den här hyllningskören? Omöjligt.
Det var inte förrän klipp från Winters spelning på Carnegie Hall i december förra året, som för övrigt filmades av Paul Thomas Anderson, fyllde mitt flöde som jag faktiskt började inse vad som är på väg att hända. Spelningen var så slutsåld som en spelning kan vara. Den anrika konsertlokalen badade i ett gyllene sken, ornamenten på logerna blänkte i strålkastarljusen, en påminnelse från en förgången och ståtligare tid. Från vänster sida av scenen öppnas plötsligt en dörr, publiken applåderar, och en gänglig, svartklädd person stegar fram till det på scenen ensamma pianot och slår sig ner. Publiken blir dödstyst igen. Winter börjar spela.
Det är nästan som en väckelsemässa, och Winter predikar. Under låtarna är det dödstyst. Publiken sitter kvar i sina teaterstolar, vilket är ganska ovanligt för denna typen av konserter. Spelningens mest känsloladdade ögonblick kommer under låten Take it With You, där Winter sjunger i falsett de tyngda orden:
If you ever get the ache, some cold December,
To knock again upon your old front door,
If you’re aching to come home, remember,
It’s not here anymore.
Efter konserten reser sig Winter från pianostolen, tar kort emot applåderna och går ut ur samma dörr som han kom in ifrån. Klippen visar människor som gråter, som begraver ansiktet i händerna, de är tagna av vad de just upplevt. Här någonstans klickar det för mig, Cameron Winter är vår Bob Dylan. En låtskrivare som fångat publiken och kritikernas uppmärksamhet, framstår som blyg och märklig i intervjuer och hyllas som rockens räddare. Frågan är om han omfamnar rollen som the voice of his generation, eller om han föraktar vad andra har gjort honom till. I sanningens namn hoppas en liten del av mig på det sistnämnda.
Glenn Beck