Idag (eller kanske igår?? Idk, det är efter midnatt i min tidszon just nu, jag borde nog ha sovit vid det här laget ;-;) var verkligen en djupdykning i ett kaninhål… Och med det menar jag ett internetkaninhål. Jag var inte ens online större delen av dagen, men nu i efterhand känns det som om jag spenderade de senaste timmarna med att gräva, lurka, söka och klicka mig fram genom random länkar.
Idk, jag är så trött just nu.
Jag vill verkligen sova, men jag måste avsluta det här blogginlägget först…
Sjunde inlägget 21/03/2025:
Att älska är svårt när man inte vet hur.
I eftermiddags var jag så fylld av bitterhet gentemot min bästa vän att jag funderade på att sluta prata med henne. Jag klandrade henne för att vara frånvarande, men hur kan jag egentligen beskylla någon för att ha ett liv? Hon har sitt eget att kämpa med, men hon försöker ändå träffa mig och mina syskon varje vecka. Jag vet att hon älskar mig, men ändå skar hennes frånvaro genom mig som tre svärd.
I eftermiddags, med all den ilskan kvar, öppnade jag dörren för henne. Hon log, men jag kunde inte. Hon frågade om något var fel, och jag sa vagt “jag vet inte bror”. Min tvilling kom, och jag hatade att hon alltid höll henne upptagen. I ett av mina uppbrottsscenarion som jag fantiserat bad jag henne dra åt helvete och bli kompis med min tvilling istället. Men jag sa inget, bara drog mig undan till mitt rum.
Hon följde efter och ville prata. Jag berättade om hur hennes frånvaro fått mig att må skit. Jag är glad att vi pratade. Jag lyckades – förvånansvärt nog – hålla mig lugn medan vi pratade och hon var ganska chill med det. Hon föreslog ett kodord, något fånigt jag kunde säga när jag kände mig utanför. Det var en fin tanke och det är bra att hon var så förstående för hela grejen.
Men under kvällen var jag tyst. Jag försökte använda kodordet, men de flesta av mina försök var bara att jag försökte formulera en fullständig uttalbar mening i mitt huvud och när jag väl lyckade var det dålig tajming för min vän att skifta sin uppmärksamhet mot mig. Mina syskon och min vän dominerade samtalet, och jag var bara en observatör. När hon gick slog det mig att jag inte får vara med henne som jag vill. Vi skriver knappt längre. Jag hatade att mina syskon stal hennes uppmärksamhet, men jag vet att även om jag hade fler vänner skulle jag fortfarande vara fast vid henne.
Jag ville säga till henne att jag tror jag har anknytningsproblem, men kunde inte. Jag skrev inte heller till henne efteråt. Vad spelar det för roll? Hon är upptagen med sitt liv. Jag brände min chans att umgås med henne. Mina syskon höll henne upptagen, och jag höll tyst.
Nu kommer jag förmodligen spirala ner igen. Men ingen av oss är väl egentligen att klandra. Hon kommer komma tillbaka, och vi kommer ses igen. Men depressionen finns kvar. Besten finns garanterat kvar.
Sjätte inlägget 18/02/2025:
Dagen var objektivt sett bra.
Men jag har haft en ångestattack sedan imorse. Det började med världens mest idiotiska konversation, och sedan dess har jag försökt övertyga mig själv om att jag inte håller på att förlora förståndet. Att jag inte förfaller. Att hjärnan inte glider ifrån mig. Att detta bara är en episod och att allt kommer återgå till något som liknar normalt.
Jag försöker.
Men en ångestspiral är som en trasig skiva, och jag sitter fast i återuppspelningen.
Aaaaahh, jag skriver för mycket igen. Jag kommer ångra det här inlägget. Jag borde göra något lugnande nu. Hejdååå
Femte inlägget 17/02/2025:
Min pappa kom hem idag.
Han brukar hälsa på oss en eller två gånger per år, men den här gången blir det en längre vistelse – en hel månad.
Jag vet inte riktigt vad jag känner inför det. Jag har inte sett honom mycket under min uppväxt, och varje gång han kommer hit känns det som om vi måste lära känna varandra på nytt. Som om vi aldrig riktigt träffats förut.
Vi har bytt bostad tre gånger, en för varje gång han hälsat på; i Antalya under 2023, i Lissabon under 2024 och nu välkomnar vi honom i Setúbal i februari 2025… Två olika länder, tre olika städer, och vi har vuxit också. Inte mycket har förblivit detsamma sedan dess. Och genom alla dessa förändringar har han egentligen aldrig varit närvarande.
Och jag undrar hur det hade varit om han aldrig rest bort. Om vi hade vuxit upp med honom här. Om vi hade haft ett band som inte behövde repareras varje gång han återvände.
Men han är ingen främling. Han är bara någon jag måste lära känna om och om igen…
Och han är ganska chill. :)
Fjärde inlägget 19/12/2024:
Förra söndagen besökte jag en indie-bokhandel som heter “Livraria Snob” i Lissabon. De hade massor av coola böcker och fanzines (ja, till och med fanzines!!) och andra sådana grejer, men vet du vad som var det värsta? De flesta böckerna var på portugisiska, och min immigrant-ass är fortfarande inte flytande i språket. Min förtvivlan var så enorm att den inte kunde uttryckas inom det engelska språkets begränsningar. Jag berättade det för killen som jobbade där (var han ägaren eller bara en anställd? idfk) och han svarade: “Åh kom igen, du lär dig säkert snabbt.”…
Men den där typen av ånger har alltid funnits där varje gång jag gått in i en bokhandel i Portugal.
Tredje inlägget 28/11/2024:
Hallå igen!
Jag sitter fast i en kreativ blockering just nu, vilket suger lite extra eftersom jag precis började få tillbaka mitt självförtroende när det gäller konst och skapande. Men jag antar att jag bara är trött. Det borde bli bättre senare, hoppas jag.
Jag har redan gjort en skiss som jag tänkt dela på den här sidan, men jag måste fixa konstgalleriet först. Jag är för lat för det just nu, men jag gör det väl någon dag. Jag är lat med mycket nuförtiden, tbh. Kanske bör jag sluta vara det.
Jag hade ett fysik- och kemiprov idag också. Det värsta är att frågorna handlade om saker jag faktiskt pluggade innan, men jag glömde allt -_-
Jag leker även med en ny berättelseidé. Att arbeta med den här kanske hjälper mig att få mer erfarenhet av att bygga upp en serie eller åtminstone utveckla en idé så att den blir något mer än bara en idé. Jag lovar dock inget om serien, eftersom det än så länge är mer av ett experiment baserad på andra människors liv.
Det var allt för idag. ���� loggar ut.
Andra inlägget 15/11/2024:
Hej igen! Uh, idag var ganska tråkig, tbh. Vi hade ingen skola eftersom det var en protest, och nu sitter jag bara framför datorn och dyker ner i mitt genetiska arv ifrån räkorna medan jag kodar den här sidan.
Förresten var gårdagen riktigt dålig, speciellt kvällen. Jag hade en breakdown och känner mig fortfarande lite som skit efteråt. Jag är lite bättre nu, men ändå…
Luften luktade lika illa som sewer crooks påstår att den här hemsidan stinker. Jag tror inte att det är så säkert att andas in det, ärligt talat… Nu kan jag inte ens öppna fönstren, för då fylls mitt rum av stanken.
Min mamma gjorde tantuni idag. Det är vanligtvis en maträtt man bara åt på restaurang i Turkiet (jag vill inte ens tänka på priserna där just nu), men den hon gjorde smakade riktigt gott.
Det finns verkligen inget att se eller göra i Setúbal. För att inte tala om den hemska lukten som finns där de flesta dagarna.
Och det var allt för idag, antar jag. Jag planerar att titta på min favorit-Ghibli-film (Pom Poko), men jag tar nog en dusch innan dess. Och vi fick nyligen köpa en mikrovågsugn också, vilket betyder att jag kan göra mikropopcorn till filmen.
���� loggar ut.
Ps: POM POKO ÄR MYCKET VÄRRE ÄN JAG MINNS, VAD I HELVETE-
Första inlägget 10/08/2024:
Jag har äntligen fått klart min dagbokssektion! (Hoppas jag, jag har inte kollat hur den ser ut i iframen än, så jag kommer nog att justera koden lite efter att jag skrivit det här inlägget…) Jag testade Bear Blog ett tag, men i slutändan fick jag inte samma glädje av att posta blogginlägg där som jag gjorde på min egen hemsida, så här är jag igen! Yippie!!
Inte för att nån kommer att läsa det… Det är egentligen bara för att hålla mig själv sysselsatt. Jag blir för överväldigad av den verkliga världen.
Det har gått två dagar nu. Eller tre? Jag vet inte. Det är så tyst här. Tyst på ett sätt som påminner mig om de första nätterna i Portugal, när jag fortfarande vaknade i panik och trodde att jag var kvar i Istanbul. När jag fortfarande trodde att jag kunde höra ljuden av protesterna, sirenerna, någon som ropade mitt namn.
Men det här är en annan sorts tystnad. En som inte störs av motorljud utanför fönstret eller av min mammas röst i köket. Det är en högljudd tystnad som ekar i mitt huvud.
Jag har inte hört något alls från min vän. Ingen täckning, inget svar. Mina syskon är här, men vi pratar knappt. Vi bara väntar.
Jag försöker att inte tänka på vad jag gjorde.
Men jag vet.
Och om hon aldrig hör av sig igen… så vet jag varför.