Jag och min flickvän är vampyrer. Eftersom vi inte ser ut att åldras måste vi bryta upp och starta ett nytt liv för oss med jämna mellanrum. Nu senast har vi hamnat som studenter i Umeå. Livet i norr passar oss bra då solen inte når så högt på himlen under vintern och man inte blir tvingad till sociala interaktioner lika flitigt som söderöver.
Det är nästan så man kan tro att en del andra studenter också är vampyrer – de är bleka, har mörka ringar under ögonen, går inte ut och äter knappt. De driver omkring i en drömlös vakenhet på gränsen till sömn, precis som vi. Men vid närmare inspektion rinner blodet ännu motvilligt i deras ådror.
När mörkret har lagt sig går vi ut för att jaga. Vi försöker leva hållbart och etiskt och tar aldrig småbarnsföräldrar eller dylikt som offer, utan siktar på de mest hopplösa fallen till människor. Surgubbar, hyresvärdar och loosers (alltså en hel del studenter) hamnar ofta på menyn. Drömbytet är hagamannen som ryktas bo i Umeå men han verkar ha bytt namn och är därmed svårlokaliserad.
Folk stirrar ibland på oss eller viskar när vi går förbi. Då viker jag upp kragen så ansiktet döljs, sveper kappan hårdare om kroppen och önskar att jag kunde dominera dem som i Hunnernas rike under kung Attila. Min flickvän, som är svag för människo- och djurrätt, övertalar mig då att dominans av svagare medvetanden är förlegat. Att hon själv fördriver tiden i väntan på bussen med att besöka killars dagdrömmar som en succubus, för att fnissa över deras ansiktsuttryck medan hon gradvis förvrider drömmen till syner rakt från helvetet, är inget jag tänker på att invända.
Årstiderna som går lämnar inga synliga tecken i våra ansikten. Vi kan inte se oss själva i spegeln. Alla upplevelser är bekanta, som redan levda, och samtidigt märkligt främmande. Tankar vallfärdar in och ut ur medvetandet, som suddiga massor. Livet utspelar sig bakom frostigt glas. Jag vet att jag har glömt något men det spelar ingen roll.
Mina dåliga veckor låser jag in mig på min kammare och streckkollar Adventure Time, Avatar the last airbender eller Delicious in Dungeon för att komma på bättre humör. Jag identifierar mig med den stilige Marshall Lee. Tillslut kommer Wong Kar-wai, Jim Jarmusch eller Nick Cave och lyfter upp mig ur mörkret.
Vi har gått med i en anarkistisk bokklubb. Av erfarenhet vet vi att det är den bästa styrelseformen och människorna där är trevliga. Står upp för det som är rätt och för de svaga. Det är de bra på i Umeå överlag. Musikscenen här är så trevlig att jag funderar på att plocka upp mungigan igen, men jag vill helst inte stjäla rampljuset från de yngre banden.
Som ett eko i denna skuggvärld läser jag ständigt om mina favoritböcker. Vyasas Mahabharata återuppväcker minnet av min första vistelse i landet mellan Himalaya och havet i söder, och de gamla tantriska texterna är en mycket rolig tillbakablick på veckor och månader fyllda av inget annat än älskande. Mitt ex av Snorres Edda börjar vittra lite men är en kär skildring av det gamla Norden, eller Norrænir som vi sade då. Clownen Jac tar mig tillbaka till en enklare tid när landsvägarna och rännstenen var fulla av penninglösa skojare som redan vandrat halvvägs till himmelriket.
Trots att jag levt över tvåtusen år har jag inte skaffat körkort. Jag tänkte göra det denna terminen och ett antal terminer tidigare, men har inte kommit till skott bara.