I goda vänners lag kan jag vika mina ofärdiga tankar till pappersflygplan, ge dem ett kast, och se om de flyger. Min personlighet är redan utkristalliserad i mina vänners sinnen, jag har inget att bevisa. Jag vågar lita på att deras bild av mig kvarstår, även om jag viker ett pappersflygplan som störtdyker. Ändå finns det ett ämne som jag hejdar mig inför.
En groda står spänstig på en tungspets, redo att kasta sig ut. Den kanske är iklädd grön kassock och mitra, á la Johannes Paulus II. Totus tuus! Grodan skuttar.
– Är du troende? säger den.
Diskussioner om andlighet är kniviga. Till och med de som hålls bland goda vänner. Frågan skär en grupp i tu lika lätt som andens svärd skär genom smör. Blotta ämnet tycks nämligen tvinga fram ett ytterst binärt ställningstagande:
Tror jag på Gud? Och i så fall, hur kan jag rättfärdiga det?
Ett kvickt inre sökande äger rum. En första stackare yttrar en halvmesyr:
– Jag tror kanske inte på Gud, men jag tror på någonting större.
Näste sate trampar i klaveret rejält:
– Jag tror att saker händer av en anledning, att det finns tecken.
Med ett tecken menar jag exempelvis att en fågel kvittrat och fått någon att förstå att den måste göra slut med sin partner. Eller att en död pappa vinkat genom en öppen kökslucka. Att berätta om sådant är ofta ett socialt no-no.
Det anses närmast sjukligt att för det första tolka fågelkvittret som ett meddelande, för det andra klura ut vad meddelandet betyder, och för det tredje agera på det! Sådant beteende ses som sorgligt sökande av en vilsen person.
Men det är modigt. För det kan vara skämmigt såväl att uppleva som att berätta om uppenbarelser. Vem är jag att få ett tecken från ovan? Ändå hände det ju – pappa vinkade verkligen genom den där köksluckan, det är jag säker på. Och då, när jag ska berätta om det, hur kan jag få någon att tro mig?
Man kan då vilja krydda sitt återgivande. En kall pust läggs till, och en radio börjar plötsligt spraka. Om det låter tillräckligt spöklikt måste det ju vara ett tecken. Gåshud.
Men det är ändå svårt att undvika att väcka skepticism hos åhöraren. Tecken och uppenbarelser ska kunna underbyggas och bevisas för att rättfärdigas. Det krävs kvitto på att de kommit från the man upstairs för att de ska anses legitima. Till och med Vatikanen skärper sina regler.
Det är synd. Det är ett mord på fantasin, ett hämmande av vår förmåga att utvinna symbolvärde ur vår omgivning. Oavsett om Gud haft en hand i spelet, eller om upplevda tecken och uppenbarelser kommit inifrån, är de bevis på vår förmåga att uttyda symbolik ur vad som ofta kan kännas som en uttryckslös värld.
En ande behöver inte lyfta en penna och skriva en lapp för att kommunicera. Fågelkvitter räcker – meddelandet gick ju uppenbarligen fram. Även om ingen tror dig.